Sir Lönn

Följande ägde rum under lördagen:

Bloggaren yrade omkring på vad sedmera är den plats han utövar sitt huvudsakliga yrke - Stadium - och ser sig om efter villebråd.
Han får ögonkontakt med en person som lite nätt höjer sitt ena pekfinger och säger:
- Excuse me, Sir...

Det var gången då jag blev kallad Sir för första gången i mitt liv - förutom när man lekte riddare i dungen i barndomens underbara men lätt störda lekar.
Jag blev glad, i alla fall.

Vidare kan jag konstatera att jag inledningsvis kände att jag hade rätt mycket tålamod gentemot annars rätt krävande kunder, till exempel den ensamstående mamman med 19 ungar som alla samtidigt ska testa tre olika skomodeller var i 4 olika storlekar samtidigt som de springer runt i affären och studsar med bollar eller spelar innebandy. Till slut får jag nog ändå ge med mig, Manne. Du hade rätt. Det blir lite för jobbigt efter ett tag. Så nu ska jag nog lyda hans råd och mest gå runt med en skokartong i handen och se upptagen ut.

Tidigare under veckan (läs förra veckan) så har jag läst en blogg som tog upp ämnet busschaufförer. Även om hon kanske inte gjorde världens största grej av det (förutom att tillägna ett inlägg på ca 20 000 tecken och sjukt mycket tid) så har jag ändå funderat på fenomenet busschaufförer. Varför är de som de är? Varför är de inte som de inte är?
Mja, funderar på att kanske göra något åt det här. Typ kolla upp om någon av brorsorna har något skolarbete på gång som jag kanske kan göra åt dem och då göra en mindre uppsats kring busschaufförer. Även om jag hade mina brister under skoltiden så var uppsatser och inlämningsarbeten något jag alltid tyckte om och nu har jag inlämningsuppgifts-abstinens.

Nu börjar fotbollsgalan och om inte Ragnar Sigurdsson får pris för bästa back så ska jag slå min bror. Senare kommer en bedömning av alla nomineringarna och pristagarna.

Kramz, så länge.

/ Kim